Jag har en dröm, det är samma dröm som Martin Luther King berättade om i sitt berömda tal 1963. Våran dröm är att alla människor, oavsett hudfärg, ska ha samma möjlighet att lyckas nå sina drömmar. Att alla ska få samma utbildning och bli sedda på samma sätt så att man kan bli det man vill bli. Den drömmen är fortfarande inte verklighet. Även om det blivit lite bättre sedan M L Kings tid är det fortfarande helt sjukt ojämlikt i USA, och resten av världen.
Ett exempel när man verkligen såg den här rasismen var under räddningsarbetet efter orkanen Katrina. Då var det väldigt kaos-artat. Plundring, våldtäkter och mord begicks under denna kalabalik. De rika, vilka är mest vita, hade råd att fly därifrån medans de fattiga, svarta, inte hade en chans att fly. De kanske inte hade någon bil. De hade inte råd. De hade ingenstans att ta vägen. De var ingen som tog ansvar för att dessa människor skulle bli utrymda när evakuerings-ordern kom. Det är hemskt att det fortfarande är så här, 43 år efter att det blev enligt lag förbjudet att diskriminera någon pga hudfärg i USA.
Det är också märkligt att denna lag kom för bara 43 år sedan. USA har alltid setts som ett demokratist land, frihetens land dit alla kunde komma, dit folk flydde från hungern. Där drömmar kan bli verklighet. Hur kommer det sig att USA, har en så dålig syn på människan?
Ett annat exempel är att svarta får värre straff än vita får när de begått samma brott. Media i USA tar hela tiden upp när en svart person gör något brott, men om en vit person gör det är det inte lika stor uppståndelse, det påpekas inte lika tydligt att det var just en vit person som gjorde brottet. Om det är en svart som begått brottet påpekas det jättemycket att det var just en svart person som gjort det. På det sättet får media att tro att svarta är mycket värre brottslingar.
För ungefär 50 år sedan var det en modig, svart kvinna i USA som hette Rosa Parks. Hon satte sig på ett säte i en buss där bara vita fick sitta och vägrade flytta på sig för en vit man. Detta gjorde hon som demonstration mot det sjuka förtrycket. Hon fick det väldigt tufft efteråt, hon blev arresterad och bötfälld, men tillslut kom händelsen upp i högsta domstol där det bestämdes att det var emot grundlagen att svarta och vita hade olika sittplatser och olika skolor.
Det märkliga är att för lite drygt ett år sedan var det några svarta killar som satte sig under ett träd så skolgården, de hade till och med frågat rektorn innan om de fick sitta där. Rektorn sa att trädet var till för alla. Men det fanns en oskriven regel. Under det trädet satt det alltid bara vita. Nästa dag hängde det snaror i det trädet.
Detta pekar på att det nästan inte har kommit någonstans i arbetet med diskrimineringen. Drömmen är långt ifrån förverkligad, vilket är väldigt skrämmande.
Tillbaka till Katrina: människorna som blev kvar där kommer inte att kunna uppnå sina drömmar. Deras verklighet är för dålig.
Svarta, desperata och förtvivlade människor som inte har råd att fly. Ska det vara så att endast endels drömmar ska förverkligas?
Jag har en dröm, en dröm som redan borde vara verklighet. En dröm som många andra också drömmer. Jag drömmer att alla bara ska vakna imorgon och inte längre tänka i banorna om vad man har för hudfärg, religion, kön, hemland, ekonomi, sexuell läggning. Jag drömmer att dagen då frihetens klockor ska ringa över hela världen är imorgon.
(mitt svB np muntiga tal lite redigerat)
